Det är min fjärde vecka utan barnen. När de är här är det ordning. Jag fixar frukost kvart över sex, kokar ägg, går med dom till bussen i morgonsolen, jag hämtar, skjutsar till kompis, skjutsar till Kongahälla för att köpa musmatta, jag lagar pasta carbonara halv sex, vi går hundpromenad tillsammans, vi åker och badar, ett barn klättrar i tallen medan jag klipper gräset, jag borstar tänder, sveper om handduk efter dusch, kammar hår, läser högt på kvällen ur Warriors ett. För veckorna då jag är ensam finns inget recept än. Noll rutin. Inget bekant. Jag vet inte hur en kväll ser ut. Jag uppfinner nytt varje dag. Går nya grusvägar. Lägger mig vid ny tid. Hejar på nya grannar. Äter ny mat. Sitter på en ny altan och ser solen gå ner bakom nya trädtoppar. Stirrar upp i ett nytt tak när jag vaknar. Jag glömmer middag. Jag glömmer att gå och lägga mig. Jag glömmer att gå ut med Rune så till den grad att han skiter på parketten i Veras rum.
Nyss såg jag mig omkring och tänkte att jaha, det är så här en torsdagskväll i juni är. Nummer fyra med kyckling från Thaimatstället tio minuter bort, öppen altandörr, fågelkvitter och ljudet från vinden i trädkronorna utanför. Rune sover på soffan, jag sitter vid köksbordet och skriver. Hur timmarna som följer ser ut vet jag inte. Rune behöver ut en gång till, tack och lov, i övrigt krävs inget av mig innan jag går och lägger mig. Och det är ofantligt ovant.
Imorgon ska jag fira midsommar utan barnen. Jag undrar hur man gör det. En vän har hört av sig och kommer hit. Sover här från fredag till lördag. “Jag fixar enkel midsommarlunch med jordgubbar efter och så bakar jag pizza på kvällen” meddelade hon i ett sms.
Det är den 21 juni och det regnar för första gången den här sommaren. Genom köksfönstret ser jag ett rådjur. Det står mitt på åkern, blickstilla, och glor förvånat. Den ser chockad ut över att solen försvann. Kunde den göra det? Jag hade glömt.
I den nya bäddsoffan i vardagsrummet ligger Rune och sover. Han sträcker ut sig, inte på filten som jag lagt ut som skydd utan bredvid, rakt på sofftyget. Rune är mer långhårig än han någonsin varit. Det är jag med. “Du behöver klippa klorna på honom också”, sa Algot sist jag hämtade Rune där. “Och så måste du se till att han slutar skälla och kasta sig efter cyklister, det kan bli farligt.”
En sak jag lärt mig under den här våren och skilsmässan är att det finns hjälp att få på oväntat håll. Algot är 83 år och har varit min granne under de senaste nio åren, fram till att jag flyttade från villaområdet den första maj. Vi brukade byta några ord när vi stötte på varann men mer än så hade vi inte haft med varandra att göra. En eftermiddag i april stod jag på min uppfart när Algot promenerade förbi. “Hur är läget?”, frågade han över ligusterhäcken. Jag sa precis som det var vilket var “Inte bra” och så började jag gråta. Samtalet slutade med att Algot erbjöd sig att passa Rune när det behövs.
Min släkt bor i Umeå. Umeå har aldrig varit längre bort än senaste halvåret. Vad ni än gör och om ni kan välja, bygg inte upp ett liv långt ifrån er plats. Det är inte naturligt. Gör det inte! När föräldrar, syskon och släkt är hundra mil bort är det extra tacksamt att upptäcka att det finns människor runt omkring som vill hjälpa och finnas där.
En dag frågade jag Algot om råd om min trasiga trädgårdssoffa. Är den värd att spara? Ska jag byta brädorna? “Jag fixar den åt dig”, sa Algot direkt. Tre dagar senare stod trädgårdssoffan i Algots garage, lagad och hel och med utbytta nya brädor. Jag blev rörd och tackade så mycket. “Äsch”, grymtade Algot. “Och du får måla den själv.”
Nu står soffan på min uteplats under tak och väntar på färg. Jag har inte bestämt var den ska stå sen. Kanske får den vara i den lilla skogsdungen bland tallarna. Eller vid västra husgaveln. En sak vet jag och det är att jag kommer att bli glad varje gång jag ser den soffan, för den är symbolen för oväntad hjälp när jag behövde det som mest.
Nils Forsman är född 1956 och bosatt i Utterbyn utanför Torsby. Han målar akvarell och olja och ställer ut sin konst med ojämna mellanrum. I början av hösten sågs vi för ett samtal om konstnärskap. Vi pratade om att snygga till hundkojor istället för att måla, att ångra att man inte satsade på måleriet, hur det är att inte måla ett dugg på tjugo år. Vi snackade om det skitjobbiga med att ställa ut och om att elda upp akvareller i vedpannan.
I slutet av augusti träffar jag Nils i hans hem i norra Värmland. Det är första gången vi ses. Det är en solig tisdag, klockan är 11 på förmiddagen. Jag sitter på hans kökssoffa och ser mig omkring i köket. Höga fönster åt tre håll. Solljuset kastar skuggor på golvplankorna. Väggarna är klädda med pärlspont. I bortre delen av köket står en snickarbänk. Ovanför vedspisen hänger stekpannor i koppar, ett blänkande durkslag, ett våffeljärn. Träbordet är stort och trivsamt stökigt. På bordet trängs en rulle hushållspapper, en hög med jakttidningar, en skål tomater, ett anteckningsblock där listor varvas med telefonklotter och skisser i blått bläck. I sladden till kökslampan hänger tre par läsglasögon och en örnfjäder. Medan Nils häller upp kokkaffe till oss i snirkliga gammaldags koppar tänker jag att han verkar vara en person som väljer med omsorg. Kaffekopp med tunn kant, rejält köksbord, mörk choklad med mintsmak, en t-shirt i väl avvägd grå nyans.
Nils i sitt trivsamma kök i Utterbyn. Akvarell målad av Anna.
Vi blir sittande i köket och pratar i över en timme. Sedan går vi ut till ateljén. Den ligger på övervåningen i ladugården. Nils byggde den rymliga ateljén för fem år sedan. Vitlaserad träpanel. Trägolv av kilsågad gran från Rinns såg i Torsby. I gamla arkitekthurtsar ligger mängder av Nils Forsmans akvareller. “Varför ligger allt det här gömt i lådor?” undrar jag när jag bläddrar bland högar av tjocka akvarellark.
En månad senare ringer jag upp honom. Jag har frågat om jag kan få intervjua honom om hans konstnärskap och han har sagt ja. Han har nyligen kommit hem från jakt i Jämtland. “Hur var Jämtland?” frågar jag. Han svarar ok. “Bara ok?” fortsätter jag. Han har varit låg senaste tiden. “Jag har haft svårt med gnistan… Det är någon allmän frustration… jag vet inte vad det är.” Han konstaterar att det faktum att han har ont i kroppen spelar in. Knän, axlar och rygg värker. “Det är väl utsletet antagligen”, säger han.
I bilen på väg hem från Jämtland kände han lust att måla. Men sen kom han hem och möttes av allt som behövde göras. “Skogen ska röjas, potatisen ska upp, det behöver snyggas till i hundkojorna.” Fast istället för potatisarna och hundkojorna säger Nils potätera och hundköjera med värmländsk dialekt.
Det är mycket som stör och tar fokus från måleriet. “Jag borde bli bättre på det där, att prioritera måleriet.” Han berättar om en utställning som han var på för många år sedan i Göteborg under tiden när han studerade på Konstindustriskolan. “Det var så jävla bra!” Utöver målningarna blev han inspirerad av konstnären Nils Ramhöjs inställning till måleriet. När Nils Ramhöj fick lust att måla så målade han, oavsett var han var, om han så var på fest eller i full gång med något annat.
Nils Forsman tecknade och målade redan som barn. “Jag började väl kladda när jag var liten, det gör väl alla? Jag har alltid varit intresserad av att teckna och måla och modellera. Jag gjorde djur i lera. Ormar och älgar. Och familjens foxterrier Litta. Hon var ettrig som attan.”
När Nils var i tjugoårsåldern hade han sin första utställning. Han ställde ut akvareller med jaktmotiv. Skog, djur, jakt och landsbygd har funnits i hans bildvärld hela tiden. Som tjugoåring målade han både olja och akvarell, det gör han fortfarande även om akvarellen är det han målar mest. Vid ett tillfälle stod han vid en sjö ute i skogen och målade olja vid sin brors stuga i västra Värmland. Han målade klippor och vatten. “Jag kan komma ihåg att det var så jävla gött att måla då.” Han tar en paus och fortsätter. “Det var där man skulle ha fortsatt att bara måla… och struntat i skola och karriär och sånt där.” Jag frågar om han ångrar att han valde en annan väg än att satsa på måleriet. “Jag kan ångra det. Att jag inte målade i tjugo år istället för att dra runt jorden och hålla på med kläder och textilier.”
Nils flyttade till Göteborg och studerade produktdesign på Konstindustriskolan (nuvarande HDK). Efter examen började han jobba med design. Måleriet fick stå tillbaka under den här perioden. Han jobbade, flyttade tillbaka till Värmland, fick två barn, levde villaliv. Han reste mycket och var borta 150 nätter om året. “Jag målade ingenting på tjugo år.” “Det var jäkt jäkt jäkt, från det ena till det andra, allting skulle gå snabbt.” Någon gång då och då när han var på semester tog han med sig lådan med akvarellfärger i hopp om att hitta tid att måla. Men det ledde bara till att han såg den där lådan och blev frustrerad över att det inte blev av.
När han var i 45-årsåldern sa kroppen ifrån. Det hade snurrat för snabbt och Nils behövde ett annat tempo. “Blev du utbränd?” frågar jag. “Ja, det kan man nog säga. Jag tål knappt stress alls efter det där. Hjärnan blir överhettad, jag mår bara skit.” När tempot i livet sänkts och Nils mådde bättre fanns det tid och kraft att plocka upp penslarna igen. Han hade då haft ett uppehåll på tjugo år. Nils deltog i en utställning i Tiomilaskogen som en kompis drog igång. Till den utställningen målade han skogsmaskiner i akvarell. Jag frågar om han var nöjd med akvarellerna som var med på den utställningen. “Nån tyckte jag var ok. Jag har kvar min favorit, det är ingen som har köpt den, det är gegga och hjulspår och en skogsmaskin. Den är rätt fin.”
Nils började måla allt mer. När han och frun separerade flyttade Nils till norra Värmland och huset där han nu bor. Han hade sin första större separatutställning på Sahlströmsgården, där även jag ställde ut under min stipendievistelse. Jag frågar honom hur det var. “Kul! Men det var ju en prövning. Bara att göra det var en prövning.” Utställningen gick bra och många av målningarna såldes. “Det sporrar ju såklart!” Han berättar att han har dubbla känslor kring utställning. “Jag tycker det är väldigt självförhärligande, det är… oftast skitjobbigt faktiskt. Går inte att vara mer förmäten än när man står där. Kolla vad fint jag har målat!” Å andra sidan är det härligt. “Va fan, en vill stå där och sola sig och ha det gött! Det är dubbelt, en vill ju att det ska tas emot bra och att människor ska uppskatta både teknik och bildval.”
Han lockas av skickligheten när det kommer till akvarellmåleri. “Det är som att göra ett trick, att jonglera med en boll… det är något med att lyckas bemästra måleriet.” Han säger att han ofta strävar efter att “få drag i det”, han vill få till det där schvunget i bilderna.
Vi pratar om när måleriet går dåligt. “Det är vedervärdigt! Förfärligt! Jag mår så dåligt så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och att behöva gå och lägga sig och sova efter att måleriet har gått dåligt… Nej usch då ligger man och vrider och vänder sig och vill bara dit igen och ordna till.” Men han har börjat kunna uppskatta pauser, det krävs distans ibland för att se vad bilden behöver.
Den jobbiga känslan som infinner sig när det går dåligt avskräcker honom aldrig från måleriet. Tvärt om. Det väcker en kämpaglöd, näst intill besatthet. “Jag ska! Om en inte lyckas så vill en bara dit…” Han berättar om porträtten i akvarell som han ägnat sig åt i några månader. Där brottas han ibland med att få till vissa kulörer och hur han ska förhålla sig till det. “Jag når ju fan inte… Ska jag orka vara i det och bortse från att det inte blir som jag vill och acceptera det?” Han berättar om porträttet av barnbarnet Klara som han målar på just nu. Där finns en nyans som han omöjligt får till. Han blandade ockra, kadmiumröd och cyan hela dagen igår utan att nå fram. “Jag kan brottas med det där. Men det är väl sånt man skulle behöva gå målarskola för att lära sig.”
Jag frågar vilken akvarell han är mest nöjd med. “Går det att säga det?” undrar jag. Han säger att det inte går att svara. Det är alltid någonting som han skulle ha kunnat göra annorlunda. Han har lätt att fastna i det. Det kan vara skönt när man går ifrån och kommer tillbaka och liksom har glömt problemet lite, då kan han vara nöjd. Den bästa känslan är när han kämpat med något och det släpper. “Vart fan är det det sitter brukar jag tänka och så gör jag något ytterst litet och plötsligt… Woops där kom det fram!”
Nils ogillar när måleriet blir för petigt. Det ska finnas en friskhet och ett mod i både penseldrag och färg. Det är en utmaning att få till den här friskheten i porträtten. “Dom här jävla porträtten… Man lägger på färg och ser att jösses vad kraftigt det blev och så späder man ut och så blir det ingenting istället.”
I perioder målar han nästan inget för att sen måla intensivt under en tid. Han beskriver känslan när han är igång i ateljén och känner kreativiteten och skaparlusten flöda. “Det brinner i kroppen! Och så blir jag vansinnigt frustrerad för att jag måste åka och handla eller gå med hundarna.”
Han skrattar. Jag med. Jag känner igen känslan. När vi sågs i Utterbyn följde jag med honom ut på en promenad i skogen bakom hans hus med de tre jakthundarna. Han hade hundarnas linor fästa i ett höftbälte. Crut, Assar och Karaj drog åt olika håll. “Skärp er nu!“ skrek Nils med en ton i rösten jag inte hört förut. “Nä fan, jag orkar inte med dom, vi går hem” sa han efter en stund och vi vände tillbaka mot huset.
Nils och hundarna på gårdsplanen. Akvarell målad av Anna.
“Varför målar du?” frågar jag. “Varför äter man?” svarar han. Han funderar en stund och fortsätter: “Det är utmaningen i det som drar. Jag vill se om jag klarar av det. Jag kommer aldrig att bli fotbollsproffs eller slå en frivolt, men det här kanske kan nå någonstans i alla fall, någon slags höjd.” Han vill elitträna. Pressa sig. “Fy fan vad papper jag har slängt i pannan längs vägen!”
Nils har haft ett antal utställningar genom åren. Främst i Värmland och Norge men även på andra platser. Han berättar om en utställning på Rovdjurscentret “De 5 stora” i Järvsö. Han visade akvareller föreställande skog och djur. Efteråt skrev en skribent i den lokala tidningen en recension som på det stora hela var positiv. Recensionen avslutades med slutklämmen: “Älgen på myren var också med.” Det störde att hon var tvungen att trycka till honom i slutet. Samtidigt brydde han sig inte så mycket om det, utan tyckte att det sade mest om skribenten. “Jag tycker snarare att hon visade sig okunnig. Älgar är på myrar, jag sitter på pass, det händer att en älg kommer ut vid någon myrhals… Det är min värld och inte konstigare än så.” Jag funderar vidare på hötorgskonst. Katt i spånkorg. Fiskargubbe. Älg i solnedgång. Jag frågar vidare om han ändå förhåller sig till hötorgskonst på något vis när han målar en älg på en myr. Han säger att han inte gör det, han är trygg med att hans målningar är något annat.
För tillfället har Nils ingen utställning inplanerad. Han hade gärna haft en om 1-1,5 år. “Det kanske kommer eller så kommer det inte – en sak vet jag och det är att jag ska måla i alla fall.”
“Ska du söka till Liljevalchs förresten, det är deadline nu i oktober?” frågar jag. Han skrattar till. “Ja, älgen på myren borde jag kanske söka med.”
Jag får ofta frågan om jag målar på heltid och kan tycka att frågan är tröttsam. Nu ställer jag ändå samma fråga till Nils. “Heltid? Vad är det? Om det är åtta timmar om dygnet så nej. Jag skulle aldrig klara det, det är för komplicerat för hjärnan, det blir too much.”
Jag frågar vad som inspirerar och han säger att han blev inspirerad av att träffa mig. Samtal med någon som gör samma sak är inspirerande. Vårt samtal närmar sig sitt slut. Vi har pratat i en timme och nio minuter. “Jag blev faktiskt inspirerad att måla av vårt samtal!” säger han. “Jag med”, säger jag. “Måla på och ha det gött!” avslutar han innan vi lägger på.
När vi lagt på blir jag sittande och funderar över vad som egentligen menas med ordet “elitträning”, som Nils nämnde i förbifarten. Jag googlar och läser att elitträning syftar till att nå ”högsta möjliga prestationsförmåga”. Det är tre delar som ingår: resultat, kapacitet och insats. Resultat är ett mått på placering i jämförelse med andra. Kapacitet hos en individ kan mätas i ett labb. Ingen elitaktiv har nått toppresultat utan betydande insats. Kost, sömn och återhämtning är viktigt. “Alla kan inte nå sin dröm att bli fotbollsproffs”, står det. “Antingen är man inte tillräckligt bra, har otur eller tappar intresset. En annan sak som kan förhindra är skador, t.ex. korsbandsskador.”
Hoppas att Nils knä slutar göra ont snart och att jag slutar vakna klockan halv fyra varje morgon.
I början av hösten spenderade jag tre veckor på Sahlströmsgården utanför Torsby. Jag hade fått ett vistelsestipendium som delas ut till en konstnär årligen och som innebär att man under tre veckor får gratis kost och logi, tillgång till ateljé och möjlighet att ställa ut i galleriet på gården.
Jag visste väldigt lite om Sahlströmsgården och trakten när jag sökte stipendiet. I våras såg jag en annons för stipendiet och bestämde mig direkt för att söka. Två månader senare ringde dom och berättade att jag var 2022 års stipendiat.
I slutet av augusti var det dags att åka dit. Jag blev positivt överraskad när jag fick se ateljén som jag skulle få vara i. Den hette lämpligt nog Annas ateljé efter konstnären Anna Sahlström som bodde på gården och lät bygga ateljén för hundra år sedan. Stort fönster mot norr, högt i tak, en himmelsk takmålning, öppen spis, ett sovloft inspirerat av ateljéerna i Paris. Här spenderade jag dagarna.
Frukost, lunch och middag åt jag inne i restaurangen. Jag blev bortskämd med god mat. Här går det an att sitta och vänta på middag:
Och här, vid den soliga ateljéväggen, är det helt ok att dricka sitt förmiddagskaffe:
Jag sov i ett torp på gångavstånd från gården. På kvällen när jag släckte lampan blev det så mörkt att jag undrade om jag just dog. Jag brukar vara mörkrädd men i torpet var jag inte rädd alls. Torpet var snällt och trivsamt. I tallen utanför bodde två ekorrar.
Jag fick chansen att lära mig mer om gårdens historia och de konstnärliga syskonen Bror, Ida och Anna Sahlström som bodde där i början av 1900-talet. Pappa Per var sträng och tyckte att barnen skulle ägna sig åt vettigare saker än skapande. Det finns många brev bevarade från den tiden. I ett brev skrev dottern Anna: “Vi har ju aldrig knapt fått tänka på vår själs odling, ty det materiela har ju alltid varit emellan, men nu skola vi ta skadan igen och lefva ett lif ej i knog och slöhet bara utan vi skall försöka hafva inteligensen oppe…” Hon låter sig inte hindras av pappa Pers motstånd. “Något annat än att bli konstnär är aldrig att tänka på.” I hörnet av ateljén stod en byst av pappa Per och glodde på mig när jag arbetade. Det kändes betydelsefullt.
Den vitmålade mangårdsbyggnaden är bevarad som den såg ut på Ida, Anna och Brors tid. Det var makalöst att gå runt där inne. När jag skred genom salen här nedanför tänkte jag att jag borde skaffa en mäktigare spegel till hallen hemma.
Jag var produktiv under min vistelse. Jag inspirerades av miljöerna och målade en serie små akvareller med motiv från närområdet. Serien fick namnet “Att lefva ett lif” efter citatet från Anna Sahlströms brev.
Jag målade också av ateljén.
Under min vistelse hade jag utställning i galleriet Stalleriet som, som namnet avslöjar, ligger i det gamla stallet på gården. Många trevliga besökare, givande samtal och bra försäljning.
I skogarna kring gården fanns fina vyer och vandringsleder.
Innan jag åkte till Värmland tänkte jag att det skulle bli en ensam vistelse. Det blev det inte. Det visade sig finnas många kreativa talangfulla vänliga människor i norra Värmland. Jag lärde bl.a. känna konstnären Nils Forsman som bor granne med gården. Här målade vi tillsammans i ateljén:
Min brevvän Barbro hälsade på och vi hade en fin dag tillsammans. Viktiga samtal och en långsam promenad runt Sirsjön i sensommarsolen.
Flera andra nya bekantskaper förgyllde också min tid i Värmland och lämnade spår. Som Bengt, Ann-Katrin, Sigbjörn och de andra som jobbade på gården. Eldsjälarna i Sahlströmsgårdens vänförening. Flera skapande människor som hälsade på mig, som Emma från Umeå som överraskande nog råkade ha vägarna förbi, Mia, Maria, Theréze, Pia.
Jag fick inte bara se gården utan även lära känna trakten. Jag besökte en finngård, såg målningar i kyrkotak, åt motti. Här satt jag en förmiddag med Rolf och Kurt och drack kaffe och åt ostmackor utanför finngården Kvarntorp:
Jag blev även bekant med några av hotellgästerna. Dennis from Minnesota var i Sverige med sin fru och släktforskade. På morgonen när de skulle åka hem vinkade de från andra sidan frukostmatsalen. Dennis ropade tvärs över rummet: “Anna, live your dream!”. Efteråt satt jag i solen utanför ateljén och tänkte på det han sagt. Lev din dröm. Ovanför mig var himlen blå och nedanför mig låg sjön spegelblank. Gör jag redan det?
När hemresan närmade sig slog vädret om. Sommaren var slut, badvädret över. Dimman låg tät runt ateljén, jag frös trots dubbla ulltröjor. När jag sa hej då till Sigbjörn som jobbar på gården svarade han: “Du kommer tillbaka.”
I oktober fick jag veta att en av mina målningar från Värmland blivit antagen till Liljevalchs vårsalong 2023. Det blev tydligt hur en sak leder till en annan.
Det är den sista oktober. Vi är lediga hela familjen för några dagars höstlov. Efter frukosten tar vi bilen till en skog för att ta en promenad alla fyra med Rune. Vi går långa rundan i Kastellegårdsskogen. Löven är gula, temperaturen nära femton grader. Någon har vinterjacka, någon enbart orange t-shirt med en pumpa på bröstet. Det är tjugofyra dagar kvar tills Vera fyller nio. “Vi pratar om min födelsedag!”, säger hon och tar mig i handen. Hon vill ha ett tema på födelsedagskalaset och radar upp förslag. Hundtema? Cirkustema? Skogstema? “Oavsett så ska vi ha en stor marsipantårta i guld!”
När vi går stigen upp mot utkiksplatsen berättar hon att hon lärt sig om anonymer på svenskan i skolan. “Anonymer? Menar du synonymer? Som glad och upprymd”, undrar jag. “Nej, anonymer. Alltid och aldrig. Motsatsord!” Storebror flikar in att det heter antonymer, han fick också lära sig det i trean.
Jag berättar att dagens ord i Svensk ordbok-appen var prosaisk. Ingen vet vad det betyder. Jag säger att det betyder vardaglig, torr och saklig, ibland något fantasilös. Jag brukar kolla dagens ord varje dag. Blåneka. Skavank. Vivör. Ibland läser jag in för mycket i ordet. När vi skulle till Tidaholm för att hämta hem Rune från kenneln var dagens ord “begynnelse” (första början av ngt som fortlever el. utvecklas). Den morgonen när pappa skulle på återbesök på sjukhuset var ordet “irreversibel” (som inte är omvändbar om process e.d. som kan försiggå endast i en riktning).
Vi lämnar skogen och går grusvägen tillbaka till bilen. Vägen har bara funnits sedan i somras. Då kändes det onaturligt att gå där. Stenarna var vassa och vägrenen alltför grå. Nu är det som att vägen alltid legat där, med skogen på ena sidan och åkern på den andra. Det ligger gula löv i gruset. Längs kanten står torra tistelstjälkar. Den nya vägen är väldränerad och inte lerig alls. Från den nya vägen ser man den gamla sträcka sig ner mot älven och tillbaka igen i en U-form. “Tänk att vi alltid gick den omvägen förut”, säger ett av barnen.
På hemvägen stannar vi till på Citygross. Martin går in och handlar och vi andra sitter kvar i bilen. Vera klättrar fram till förarsätet. På den tomma parkeringsplatsen bredvid oss står en äldre kvinna stilla och blickar ut över parkeringen. Håret är kortklippt, kanske permanentat. Hon har en tunn quiltad jacka och byxor i samma färg som jackan. “Undrar vad hon heter? Jag tror att hon heter Britta-Bert”, säger Vera och spånar på alternativa anledningar till att Britta-Bert står förstenad på parkeringen och glor. Flera minuter passerar. Britta-Bert står kvar. Plötsligt låser hon upp den stora vita bilen intill, kliver in och kör iväg. “Vad hände nu? Det där var så konstigt!” Vera tittar på mig med uppspärrade ögon. Vardagens små mysterier.
Det är en av de där varma dagarna i slutet på sommarlovet. Vi har gömt oss för hettan inomhus men nu har molnen dragit in över Ytterby och temperaturen sjunkit några grader. Jag och barnen bestämmer oss för att ta en cykeltur. Vi följer cykelbanan genom skogen. Skuggan är sval och det fläktar när vi höjer farten. “Kan vi stanna här en stund?” ropar åttaåringen när vi passerar lekplatsen. Vi parkerar cyklarna och jag sätter mig på en bänk under ett kastanjeträd. Det är sällan jag är på lekplatsen numera. Förut var jag här jämt.
Mina barn går ett varv runt sandlådan, puttar till en gunga, springer uppför trappan till rutschkanan och åker ner. Sedan lämnar de lekplatsen och försvinner in i skogen bredvid. Jag sitter kvar ensam. Vid gungorna står en mamma med frissigt hår och foträta sandaler. Hon gungar outtröttligt en tvååring i solhatt. Mamman har blå t-shirt och beigea shorts, sonen har beige t-shirt och blå shorts. Då och då slänger hon en blick ner i vagnen som står parkerad till höger om henne. Mamman ger fart och håller takten. Pojken sjunger. Hon kan gunga honom hur länge som helst.
Plötsligt brakar det till från skogen och mina barn dyker upp på lekplatsen igen. “Kan du ta fart mamma?” ropar min dotter. Hon har satt sig på en gunga och väntar på mig. Hennes fötter släpar i sanden. Jag vet att hon kan ta fart själv. Hon brukar gunga väggen och klockan. Jag har sett henne släppa taget högst upp och slänga sig ut i sanden. “Ja, jag kan ta fart”, säger jag och går bort till gungorna.
Efteråt vill barnen visa ett fort som dom har byggt tidigare i år med sina kompisar. Vi följer en skogsstig upp på en höjd. “Här är det!” säger dom och slår ut med armarna mot en glänta och en samling pinnar. Efter en stunds tystnad frågar tolvåringen trevande: “Är det ett fort eller bara några pinnar i en hög?”. Jag säger att det utan tvekan är ett fort.
Slutet av sommarlovet närmar sig. När min dotter har en kompis som sover över hör jag dom viska i augustimörkret. ”Ska vi prata om 3:an? Vad ska du ha för pennfack?”
Nästa vecka börjar barnen skolan och det blir vardag för resten av familjen. För min del väntar något annat. Jag ska till Värmland och måla. Jag har fått ett vistelsestipendium som innebär att jag ska vara tre veckor på Sahlströmsgården utanför Torsby. Tre veckor med fullt fokus på måleriet i en för mig ny miljö. Jag ser fram emot att inspireras av platsen och nya möten, att komma ifrån dagliga rutiner, att vara ensam.
Funderingarna är många. Vad kommer jag att måla? Hur blir det att måla på en ny plats? Hur är det att ha mer tid för måleriet än jag vanligtvis har och inte avbrytas av vardagliga måsten? Hur kommer det att kännas att vara utan familjen? Hur mycket värmländsk skog hinner man måla på tre veckor? Liknar den värmländska naturen Västerbotten? Kommer Barbro att hälsa på mig?
Tidigare idag skickade jag ett sms till min man som är inne i Göteborg idag och jobbar. Baby kan du köpa några tuber akvarellfärg på vägen hem? Som om mitt lager av oöppnade färgtuber inte skulle räcka under min Värmlandsvistelse. Det gör dom nog, tyvärr. Det är som när jag gick på semester och lade en lapp med mitt lösenord på tangentbordet och slog ihop laptopen. När jag fyra veckor senare öppnade datorn såg jag lappen och tänkte att det var näpet och aningslöst att jag trott att jag skulle glömma det. Lösenordet satt kvar i fingrarna. Fyra veckor går fort. Tre veckor ännu snabbare.
Under min tid i Värmland kommer jag att ställa ut mina akvareller på Sahlströmsgården från den 27 augusti till den 7 september.
Då och då får jag den kommentaren. “Jag fattar inte hur du hinner måla så mycket!” Jag kan förstå det. Jag jobbar med annat fyra dagar i veckan. Jag har två barn. Jag har hus. Jag har hund. Och jag målar många timmar varje vecka.
När någon förundras över att jag hinner måla mycket brukar jag tänka på allt det jag inte gör. Häcken runt vår tomt är inte prydligt klippt som grannarnas. Utanför ateljéfönstret står en tistel som vuxit sig snart två meter hög. Jag går inte till frisören. Jag putsar inte fönstren. Jag fixar inte blomarrangemang i krukor utanför ytterdörren. Jag går inte på högintensiva cardio-pass på STC. Jag är ingen fotbollsmamma. Jag tackar nej till AW:s jag inte vill gå på. Jag köper inte nya kläder. Jag går inte på stan. Jag träffar sällan kompisar. Jag reser inte. Jag tapetserar inte om den roströda fondväggen i köket. Jag väljer inte blandare och kakel och styr upp en badrumsrenovering.
Därmed inte sagt att jag lägger all ledig tid på att måla. Mest gör jag annat. Jag lagar mat, jag går i skogen, jag pratar med min pappa och syster i telefon, jag går skrivarkurs, jag joggar, jag nattar och lyssnar och tvättar och fixar matsäck och tar cykelturer. Men jag är vaksam med tiden, jag prioriterar måleriet och ser till att det får plats. Det ska tilläggas att mina barn börjar bli stora och är i skolåldern; det gör skillnad.
Nu ska jag måla en stund istället för att dammsuga köket!
Det är första onsdagen i augusti. I kalendern på köksväggen har blomman bytts från julis gullviva till växten kardborre. Onsdag är den dag när jag är ledig från mitt vanliga jobb för att måla. Idag är det semester och barnen är hemma men jag ska försöka ha målaronsdag ändå. När jag kommer till ateljén doppar jag av misstag penseln i kaffet det första jag gör. Jag är grötig i huvudet, låg. Vad petigt det blir! Vad meningslöst det är! Varför målar jag grönt?
Jag målar vidare ändå. Jag fortsätter med min akvarell bestående av små bilder. Jag fyller i de tomma rutorna en efter en. Ladugården i kurvan, kalhygget. Det börjar gå bättre. Jag får upp farten. Höjer musiken i ateljén. Med jämna mellanrum tittar barnen in. Får vi baka chokladbollar? Jajamän! Får vi bygga världens största koja i vardagsrummet? Ja! Får vi ta kartonger från garaget och göra ett rymdskepp? Kör! Var finns det mer lim till limpistolen?
När klockan är fyra är målningen klar. Alla de elva små bilderna är på plats. Till och med det gulbruna huset som jag skjutit på av uppenbar anledning och målade sist. “Det här är det bästa som finns!” säger jag till Martin när han kikar in. Jag stänger dörren till ateljén och tar hand om disken i köket. En stund senare går jag en promenad. Vid vägskälet till Stället slår det mig att jag knäppt med fingrarna till musiken i två kilometer.
“Jag känner inte igen dig när du skriver” säger min kompis efter att ha läst en av mina texter. Det kan jag förstå. När jag skriver blir det självupptaget, meningslöst, knäppt, vemodigt, gnälligt, bittert, dramatiskt, töntigt, tråkigt, trevande. När jag pratar är jag trevlig.
Nu till något annat och aktuellt: änder.
Innan igår visste jag en sak om änder: gräsand är grön. Nu vet jag att det finns simänder och dykänder. Simänder håller sig på grunt vatten där de kan nå botten bara genom att tippa framåt. De doppar huvudet och äter vegetariskt. Dykänder ger sig ut på djupt vatten och jagar fisk och musslor. Men dykanden kräver startsträcka för att flyga, den springer på vattnet tills vingarna bär. Simanden lyfter smidigt nästan rätt upp.
Och sen har vi bläsanden! Häckar på tajgan och struttar runt i praktdräkt på vinterhalvåret. Sedan ruggar den bort vingpennorna och förlorar flygförmågan och är då kamouflerad för att inte synas innan vingarna fungerar igen. Så smart! Status i världen: livskraftig. Status i Sverige: sårbar.
Tundra och tajga! Rugga och häcka! Strimma och bläs!
Det var dagens inlägg om grunt och djupt vatten och startsträckor och flygförmåga och änder.
