Det är en av de där varma dagarna i slutet på sommarlovet. Vi har gömt oss för hettan inomhus men nu har molnen dragit in över Ytterby och temperaturen sjunkit några grader. Jag och barnen bestämmer oss för att ta en cykeltur. Vi följer cykelbanan genom skogen. Skuggan är sval och det fläktar när vi höjer farten. “Kan vi stanna här en stund?” ropar åttaåringen när vi passerar lekplatsen. Vi parkerar cyklarna och jag sätter mig på en bänk under ett kastanjeträd. Det är sällan jag är på lekplatsen numera. Förut var jag här jämt.
Mina barn går ett varv runt sandlådan, puttar till en gunga, springer uppför trappan till rutschkanan och åker ner. Sedan lämnar de lekplatsen och försvinner in i skogen bredvid. Jag sitter kvar ensam. Vid gungorna står en mamma med frissigt hår och foträta sandaler. Hon gungar outtröttligt en tvååring i solhatt. Mamman har blå t-shirt och beigea shorts, sonen har beige t-shirt och blå shorts. Då och då slänger hon en blick ner i vagnen som står parkerad till höger om henne. Mamman ger fart och håller takten. Pojken sjunger. Hon kan gunga honom hur länge som helst.
Plötsligt brakar det till från skogen och mina barn dyker upp på lekplatsen igen. “Kan du ta fart mamma?” ropar min dotter. Hon har satt sig på en gunga och väntar på mig. Hennes fötter släpar i sanden. Jag vet att hon kan ta fart själv. Hon brukar gunga väggen och klockan. Jag har sett henne släppa taget högst upp och slänga sig ut i sanden. “Ja, jag kan ta fart”, säger jag och går bort till gungorna.
Efteråt vill barnen visa ett fort som dom har byggt tidigare i år med sina kompisar. Vi följer en skogsstig upp på en höjd. “Här är det!” säger dom och slår ut med armarna mot en glänta och en samling pinnar. Efter en stunds tystnad frågar tolvåringen trevande: “Är det ett fort eller bara några pinnar i en hög?”. Jag säger att det utan tvekan är ett fort.