Det är den 21 juni och det regnar för första gången den här sommaren. Genom köksfönstret ser jag ett rådjur. Det står mitt på åkern, blickstilla, och glor förvånat. Den ser chockad ut över att solen försvann. Kunde den göra det? Jag hade glömt.
I den nya bäddsoffan i vardagsrummet ligger Rune och sover. Han sträcker ut sig, inte på filten som jag lagt ut som skydd utan bredvid, rakt på sofftyget. Rune är mer långhårig än han någonsin varit. Det är jag med. “Du behöver klippa klorna på honom också”, sa Algot sist jag hämtade Rune där. “Och så måste du se till att han slutar skälla och kasta sig efter cyklister, det kan bli farligt.”
En sak jag lärt mig under den här våren och skilsmässan är att det finns hjälp att få på oväntat håll. Algot är 83 år och har varit min granne under de senaste nio åren, fram till att jag flyttade från villaområdet den första maj. Vi brukade byta några ord när vi stötte på varann men mer än så hade vi inte haft med varandra att göra. En eftermiddag i april stod jag på min uppfart när Algot promenerade förbi. “Hur är läget?”, frågade han över ligusterhäcken. Jag sa precis som det var vilket var “Inte bra” och så började jag gråta. Samtalet slutade med att Algot erbjöd sig att passa Rune när det behövs.
Min släkt bor i Umeå. Umeå har aldrig varit längre bort än senaste halvåret. Vad ni än gör och om ni kan välja, bygg inte upp ett liv långt ifrån er plats. Det är inte naturligt. Gör det inte! När föräldrar, syskon och släkt är hundra mil bort är det extra tacksamt att upptäcka att det finns människor runt omkring som vill hjälpa och finnas där.
En dag frågade jag Algot om råd om min trasiga trädgårdssoffa. Är den värd att spara? Ska jag byta brädorna? “Jag fixar den åt dig”, sa Algot direkt. Tre dagar senare stod trädgårdssoffan i Algots garage, lagad och hel och med utbytta nya brädor. Jag blev rörd och tackade så mycket. “Äsch”, grymtade Algot. “Och du får måla den själv.”
Nu står soffan på min uteplats under tak och väntar på färg. Jag har inte bestämt var den ska stå sen. Kanske får den vara i den lilla skogsdungen bland tallarna. Eller vid västra husgaveln. En sak vet jag och det är att jag kommer att bli glad varje gång jag ser den soffan, för den är symbolen för oväntad hjälp när jag behövde det som mest.