Skip to main content
Vardagsbetraktelser

En prosaisk promenad

By 31 oktober 2022Inga kommentarer

Det är den sista oktober. Vi är lediga hela familjen för några dagars höstlov. Efter frukosten tar vi bilen till en skog för att ta en promenad alla fyra med Rune. Vi går långa rundan i Kastellegårdsskogen. Löven är gula, temperaturen nära femton grader. Någon har vinterjacka, någon enbart orange t-shirt med en pumpa på bröstet. Det är tjugofyra dagar kvar tills Vera fyller nio. “Vi pratar om min födelsedag!”, säger hon och tar mig i handen. Hon vill ha ett tema på födelsedagskalaset och radar upp förslag. Hundtema? Cirkustema? Skogstema? “Oavsett så ska vi ha en stor marsipantårta i guld!”

När vi går stigen upp mot utkiksplatsen berättar hon att hon lärt sig om anonymer på svenskan i skolan. “Anonymer? Menar du synonymer? Som glad och upprymd”, undrar jag. “Nej, anonymer. Alltid och aldrig. Motsatsord!” Storebror flikar in att det heter antonymer, han fick också lära sig det i trean.

Jag berättar att dagens ord i Svensk ordbok-appen var prosaisk. Ingen vet vad det betyder. Jag säger att det betyder vardaglig, torr och saklig, ibland något fantasilös. Jag brukar kolla dagens ord varje dag. Blåneka. Skavank. Vivör. Ibland läser jag in för mycket i ordet. När vi skulle till Tidaholm för att hämta hem Rune från kenneln var dagens ord “begynnelse” (första början av ngt som fortlever el. utvecklas). Den morgonen när pappa skulle på återbesök på sjukhuset var ordet “irreversibel” (som inte är omvändbar om process e.d. som kan försiggå endast i en riktning).

Vi lämnar skogen och går grusvägen tillbaka till bilen. Vägen har bara funnits sedan i somras. Då kändes det onaturligt att gå där. Stenarna var vassa och vägrenen alltför grå. Nu är det som att vägen alltid legat där, med skogen på ena sidan och åkern på den andra. Det ligger gula löv i gruset. Längs kanten står torra tistelstjälkar. Den nya vägen är väldränerad och inte lerig alls. Från den nya vägen ser man den gamla sträcka sig ner mot älven och tillbaka igen i en U-form. “Tänk att vi alltid gick den omvägen förut”, säger ett av barnen. 

På hemvägen stannar vi till på Citygross. Martin går in och handlar och vi andra sitter kvar i bilen. Vera klättrar fram till förarsätet. På den tomma parkeringsplatsen bredvid oss står en äldre kvinna stilla och blickar ut över parkeringen. Håret är kortklippt, kanske permanentat. Hon har en tunn quiltad jacka och byxor i samma färg som jackan. “Undrar vad hon heter? Jag tror att hon heter Britta-Bert”, säger Vera och spånar på alternativa anledningar till att Britta-Bert står förstenad på parkeringen och glor. Flera minuter passerar. Britta-Bert står kvar. Plötsligt låser hon upp den stora vita bilen intill, kliver in och kör iväg. “Vad hände nu? Det där var så konstigt!” Vera tittar på mig med uppspärrade ögon. Vardagens små mysterier.

Lämna en kommentar