Vardagsbetraktelser

Det är den sista oktober. Vi är lediga hela familjen för några dagars höstlov. Efter frukosten tar vi bilen till en skog för att ta en promenad alla fyra med Rune. Vi går långa rundan i Kastellegårdsskogen. Löven är gula, temperaturen nära femton grader. Någon har vinterjacka, någon enbart orange t-shirt med en pumpa på bröstet. Det är tjugofyra dagar kvar tills Vera fyller nio. “Vi pratar om min födelsedag!”, säger hon och tar mig i handen. Hon vill ha ett tema på födelsedagskalaset och radar upp förslag. Hundtema? Cirkustema? Skogstema? “Oavsett så ska vi ha en stor marsipantårta i guld!”

När vi går stigen upp mot utkiksplatsen berättar hon att hon lärt sig om anonymer på svenskan i skolan. “Anonymer? Menar du synonymer? Som glad och upprymd”, undrar jag. “Nej, anonymer. Alltid och aldrig. Motsatsord!” Storebror flikar in att det heter antonymer, han fick också lära sig det i trean.

Jag berättar att dagens ord i Svensk ordbok-appen var prosaisk. Ingen vet vad det betyder. Jag säger att det betyder vardaglig, torr och saklig, ibland något fantasilös. Jag brukar kolla dagens ord varje dag. Blåneka. Skavank. Vivör. Ibland läser jag in för mycket i ordet. När vi skulle till Tidaholm för att hämta hem Rune från kenneln var dagens ord “begynnelse” (första början av ngt som fortlever el. utvecklas). Den morgonen när pappa skulle på återbesök på sjukhuset var ordet “irreversibel” (som inte är omvändbar om process e.d. som kan försiggå endast i en riktning).

Vi lämnar skogen och går grusvägen tillbaka till bilen. Vägen har bara funnits sedan i somras. Då kändes det onaturligt att gå där. Stenarna var vassa och vägrenen alltför grå. Nu är det som att vägen alltid legat där, med skogen på ena sidan och åkern på den andra. Det ligger gula löv i gruset. Längs kanten står torra tistelstjälkar. Den nya vägen är väldränerad och inte lerig alls. Från den nya vägen ser man den gamla sträcka sig ner mot älven och tillbaka igen i en U-form. “Tänk att vi alltid gick den omvägen förut”, säger ett av barnen. 

På hemvägen stannar vi till på Citygross. Martin går in och handlar och vi andra sitter kvar i bilen. Vera klättrar fram till förarsätet. På den tomma parkeringsplatsen bredvid oss står en äldre kvinna stilla och blickar ut över parkeringen. Håret är kortklippt, kanske permanentat. Hon har en tunn quiltad jacka och byxor i samma färg som jackan. “Undrar vad hon heter? Jag tror att hon heter Britta-Bert”, säger Vera och spånar på alternativa anledningar till att Britta-Bert står förstenad på parkeringen och glor. Flera minuter passerar. Britta-Bert står kvar. Plötsligt låser hon upp den stora vita bilen intill, kliver in och kör iväg. “Vad hände nu? Det där var så konstigt!” Vera tittar på mig med uppspärrade ögon. Vardagens små mysterier.

Det är en av de där varma dagarna i slutet på sommarlovet. Vi har gömt oss för hettan inomhus men nu har molnen dragit in över Ytterby och temperaturen sjunkit några grader.  Jag och barnen bestämmer oss för att ta en cykeltur. Vi följer cykelbanan genom skogen. Skuggan är sval och det fläktar när vi höjer farten. “Kan vi stanna här en stund?” ropar åttaåringen när vi passerar lekplatsen. Vi parkerar cyklarna och jag sätter mig på en bänk under ett kastanjeträd.  Det är sällan jag är på lekplatsen numera. Förut var jag här jämt. 

Mina barn går ett varv runt sandlådan, puttar till en gunga, springer uppför trappan till rutschkanan och åker ner. Sedan lämnar de lekplatsen och försvinner in i skogen bredvid. Jag sitter kvar ensam. Vid gungorna står en mamma med frissigt hår och foträta sandaler. Hon gungar outtröttligt en tvååring i solhatt. Mamman har blå t-shirt och beigea shorts, sonen har beige t-shirt och blå shorts. Då och då slänger hon en blick ner i vagnen som står parkerad till höger om henne. Mamman ger fart och håller takten. Pojken sjunger. Hon kan gunga honom hur länge som helst.

Plötsligt brakar det till från skogen och mina barn dyker upp på lekplatsen igen. “Kan du ta fart mamma?” ropar min dotter. Hon har satt sig på en gunga och väntar på mig. Hennes fötter släpar i sanden. Jag vet att hon kan ta fart själv. Hon brukar gunga väggen och klockan. Jag har sett henne släppa taget högst upp och slänga sig ut i sanden. “Ja, jag kan ta fart”, säger jag och går bort till gungorna.

Efteråt vill barnen visa ett fort som dom har byggt tidigare i år med sina kompisar. Vi följer en skogsstig upp på en höjd. “Här är det!” säger dom och slår ut med armarna mot en glänta och en samling pinnar. Efter en stunds tystnad frågar tolvåringen trevande: “Är det ett fort eller bara några pinnar i en hög?”. Jag säger att det utan tvekan är ett fort.

“Jag känner inte igen dig när du skriver” säger min kompis efter att ha läst en av mina texter. Det kan jag förstå. När jag skriver blir det självupptaget, meningslöst, knäppt, vemodigt, gnälligt, bittert, dramatiskt, töntigt, tråkigt, trevande. När jag pratar är jag trevlig. 

Nu till något annat och aktuellt: änder.

Innan igår visste jag en sak om änder: gräsand är grön. Nu vet jag att det finns simänder och dykänder. Simänder håller sig på grunt vatten där de kan nå botten bara genom att tippa framåt. De doppar huvudet och äter vegetariskt. Dykänder ger sig ut på djupt vatten och jagar fisk och musslor. Men dykanden kräver startsträcka för att flyga, den springer på vattnet tills vingarna bär. Simanden lyfter smidigt nästan rätt upp.

Och sen har vi bläsanden! Häckar på tajgan och struttar runt i praktdräkt på vinterhalvåret. Sedan ruggar den bort vingpennorna och förlorar flygförmågan och är då kamouflerad för att inte synas innan vingarna fungerar igen. Så smart! Status i världen: livskraftig. Status i Sverige: sårbar.

Tundra och tajga! Rugga och häcka! Strimma och bläs!

Det var dagens inlägg om grunt och djupt vatten och startsträckor och flygförmåga och änder.

Jag har varit på Öland. Det var första gången jag var tillbaka på ön sedan jag gick konstskola där för femton år sedan. Nu återvände jag med en familj i släptåg. På väg tillbaka från en utflykt till öns södra spets passerade vi Skogsby. Vi svängde in på den tomma parkeringen vid skolan för ett kort stopp. Huset med ateljéerna var borta, istället var det nya byggnader i tegel. Stora glaspartier. Orangea utemöbler i långa rader. Var var biblioteket egentligen? Rektorsexpeditionen där jag gick in första dagen? Var det den här stigen jag gick varje morgon från mitt rum till matsalen? Låg C-huset åt det där hållet? I cykelstället längs husväggen stod tjugo likadana cyklar. “Titta! Alla har likadana cyklar här!” ropade Vera förundrat. Luften var het och tung, solen brände, Nils klev i illaluktande sörja på en av de asfalterade stigarna, Rune drog i kopplet och flämtade.

En dag senare stannade vi till på Ölands museum i Himmelsberga. Rune och Martin satt i skuggan utanför medan jag och barnen tittade på utställningarna. På en vägg i konsthallen hängde fem fina små målningar av Maria Jonsson som gick i min klass på konstskolan, jag kände igen hennes akvareller direkt.

På morgonens hundpromenad vände både jag och Rune blicken uppåt. Mitt på fotbollsplanen blev vi stående och tittade på skatorna som flög över villaområdet. I kvarterets högsta björk satt tre fåglar och bräkte högljutt. En klunga skator landade i kastanjen intill cykelbanan. Luften full av småprat, skrik, sång, skall. Ovanför fotbollsmålet jagade två skator varandra, de dök och steg. En mås seglade stilla genom kaoset. Himlen var vit, världen på marken var grå. Nere i gråvädret var det bara jag och Rune. Där uppe i ljuset var det liv och dans. Är det alltid så mycket fåglar? Har jag inte tittat uppåt förut?