Det är första onsdagen i augusti. I kalendern på köksväggen har blomman bytts från julis gullviva till växten kardborre. Onsdag är den dag när jag är ledig från mitt vanliga jobb för att måla. Idag är det semester och barnen är hemma men jag ska försöka ha målaronsdag ändå. När jag kommer till ateljén doppar jag av misstag penseln i kaffet det första jag gör. Jag är grötig i huvudet, låg. Vad petigt det blir! Vad meningslöst det är! Varför målar jag grönt?
Jag målar vidare ändå. Jag fortsätter med min akvarell bestående av små bilder. Jag fyller i de tomma rutorna en efter en. Ladugården i kurvan, kalhygget. Det börjar gå bättre. Jag får upp farten. Höjer musiken i ateljén. Med jämna mellanrum tittar barnen in. Får vi baka chokladbollar? Jajamän! Får vi bygga världens största koja i vardagsrummet? Ja! Får vi ta kartonger från garaget och göra ett rymdskepp? Kör! Var finns det mer lim till limpistolen?
När klockan är fyra är målningen klar. Alla de elva små bilderna är på plats. Till och med det gulbruna huset som jag skjutit på av uppenbar anledning och målade sist. “Det här är det bästa som finns!” säger jag till Martin när han kikar in. Jag stänger dörren till ateljén och tar hand om disken i köket. En stund senare går jag en promenad. Vid vägskälet till Stället slår det mig att jag knäppt med fingrarna till musiken i två kilometer.