I början av hösten spenderade jag tre veckor på Sahlströmsgården utanför Torsby. Jag hade fått ett vistelsestipendium som delas ut till en konstnär årligen och som innebär att man under tre veckor får gratis kost och logi, tillgång till ateljé och möjlighet att ställa ut i galleriet på gården.
Jag visste väldigt lite om Sahlströmsgården och trakten när jag sökte stipendiet. I våras såg jag en annons för stipendiet och bestämde mig direkt för att söka. Två månader senare ringde dom och berättade att jag var 2022 års stipendiat.
I slutet av augusti var det dags att åka dit. Jag blev positivt överraskad när jag fick se ateljén som jag skulle få vara i. Den hette lämpligt nog Annas ateljé efter konstnären Anna Sahlström som bodde på gården och lät bygga ateljén för hundra år sedan. Stort fönster mot norr, högt i tak, en himmelsk takmålning, öppen spis, ett sovloft inspirerat av ateljéerna i Paris. Här spenderade jag dagarna.
Frukost, lunch och middag åt jag inne i restaurangen. Jag blev bortskämd med god mat. Här går det an att sitta och vänta på middag:
Och här, vid den soliga ateljéväggen, är det helt ok att dricka sitt förmiddagskaffe:
Jag sov i ett torp på gångavstånd från gården. På kvällen när jag släckte lampan blev det så mörkt att jag undrade om jag just dog. Jag brukar vara mörkrädd men i torpet var jag inte rädd alls. Torpet var snällt och trivsamt. I tallen utanför bodde två ekorrar.
Jag fick chansen att lära mig mer om gårdens historia och de konstnärliga syskonen Bror, Ida och Anna Sahlström som bodde där i början av 1900-talet. Pappa Per var sträng och tyckte att barnen skulle ägna sig åt vettigare saker än skapande. Det finns många brev bevarade från den tiden. I ett brev skrev dottern Anna: “Vi har ju aldrig knapt fått tänka på vår själs odling, ty det materiela har ju alltid varit emellan, men nu skola vi ta skadan igen och lefva ett lif ej i knog och slöhet bara utan vi skall försöka hafva inteligensen oppe…” Hon låter sig inte hindras av pappa Pers motstånd. “Något annat än att bli konstnär är aldrig att tänka på.” I hörnet av ateljén stod en byst av pappa Per och glodde på mig när jag arbetade. Det kändes betydelsefullt.
Den vitmålade mangårdsbyggnaden är bevarad som den såg ut på Ida, Anna och Brors tid. Det var makalöst att gå runt där inne. När jag skred genom salen här nedanför tänkte jag att jag borde skaffa en mäktigare spegel till hallen hemma.
Jag var produktiv under min vistelse. Jag inspirerades av miljöerna och målade en serie små akvareller med motiv från närområdet. Serien fick namnet “Att lefva ett lif” efter citatet från Anna Sahlströms brev.
Jag målade också av ateljén.
Under min vistelse hade jag utställning i galleriet Stalleriet som, som namnet avslöjar, ligger i det gamla stallet på gården. Många trevliga besökare, givande samtal och bra försäljning.
I skogarna kring gården fanns fina vyer och vandringsleder.
Innan jag åkte till Värmland tänkte jag att det skulle bli en ensam vistelse. Det blev det inte. Det visade sig finnas många kreativa talangfulla vänliga människor i norra Värmland. Jag lärde bl.a. känna konstnären Nils Forsman som bor granne med gården. Här målade vi tillsammans i ateljén:
Min brevvän Barbro hälsade på och vi hade en fin dag tillsammans. Viktiga samtal och en långsam promenad runt Sirsjön i sensommarsolen.
Flera andra nya bekantskaper förgyllde också min tid i Värmland och lämnade spår. Som Bengt, Ann-Katrin, Sigbjörn och de andra som jobbade på gården. Eldsjälarna i Sahlströmsgårdens vänförening. Flera skapande människor som hälsade på mig, som Emma från Umeå som överraskande nog råkade ha vägarna förbi, Mia, Maria, Theréze, Pia.
Jag fick inte bara se gården utan även lära känna trakten. Jag besökte en finngård, såg målningar i kyrkotak, åt motti. Här satt jag en förmiddag med Rolf och Kurt och drack kaffe och åt ostmackor utanför finngården Kvarntorp:
Jag blev även bekant med några av hotellgästerna. Dennis from Minnesota var i Sverige med sin fru och släktforskade. På morgonen när de skulle åka hem vinkade de från andra sidan frukostmatsalen. Dennis ropade tvärs över rummet: “Anna, live your dream!”. Efteråt satt jag i solen utanför ateljén och tänkte på det han sagt. Lev din dröm. Ovanför mig var himlen blå och nedanför mig låg sjön spegelblank. Gör jag redan det?
När hemresan närmade sig slog vädret om. Sommaren var slut, badvädret över. Dimman låg tät runt ateljén, jag frös trots dubbla ulltröjor. När jag sa hej då till Sigbjörn som jobbar på gården svarade han: “Du kommer tillbaka.”
I oktober fick jag veta att en av mina målningar från Värmland blivit antagen till Liljevalchs vårsalong 2023. Det blev tydligt hur en sak leder till en annan.
