Nils Forsman är född 1956 och bosatt i Utterbyn utanför Torsby. Han målar akvarell och olja och ställer ut sin konst med ojämna mellanrum. I början av hösten sågs vi för ett samtal om konstnärskap. Vi pratade om att snygga till hundkojor istället för att måla, att ångra att man inte satsade på måleriet, hur det är att inte måla ett dugg på tjugo år. Vi snackade om det skitjobbiga med att ställa ut och om att elda upp akvareller i vedpannan.
I slutet av augusti träffar jag Nils i hans hem i norra Värmland. Det är första gången vi ses. Det är en solig tisdag, klockan är 11 på förmiddagen. Jag sitter på hans kökssoffa och ser mig omkring i köket. Höga fönster åt tre håll. Solljuset kastar skuggor på golvplankorna. Väggarna är klädda med pärlspont. I bortre delen av köket står en snickarbänk. Ovanför vedspisen hänger stekpannor i koppar, ett blänkande durkslag, ett våffeljärn. Träbordet är stort och trivsamt stökigt. På bordet trängs en rulle hushållspapper, en hög med jakttidningar, en skål tomater, ett anteckningsblock där listor varvas med telefonklotter och skisser i blått bläck. I sladden till kökslampan hänger tre par läsglasögon och en örnfjäder. Medan Nils häller upp kokkaffe till oss i snirkliga gammaldags koppar tänker jag att han verkar vara en person som väljer med omsorg. Kaffekopp med tunn kant, rejält köksbord, mörk choklad med mintsmak, en t-shirt i väl avvägd grå nyans.
Vi blir sittande i köket och pratar i över en timme. Sedan går vi ut till ateljén. Den ligger på övervåningen i ladugården. Nils byggde den rymliga ateljén för fem år sedan. Vitlaserad träpanel. Trägolv av kilsågad gran från Rinns såg i Torsby. I gamla arkitekthurtsar ligger mängder av Nils Forsmans akvareller. “Varför ligger allt det här gömt i lådor?” undrar jag när jag bläddrar bland högar av tjocka akvarellark.
En månad senare ringer jag upp honom. Jag har frågat om jag kan få intervjua honom om hans konstnärskap och han har sagt ja. Han har nyligen kommit hem från jakt i Jämtland. “Hur var Jämtland?” frågar jag. Han svarar ok. “Bara ok?” fortsätter jag. Han har varit låg senaste tiden. “Jag har haft svårt med gnistan… Det är någon allmän frustration… jag vet inte vad det är.” Han konstaterar att det faktum att han har ont i kroppen spelar in. Knän, axlar och rygg värker. “Det är väl utsletet antagligen”, säger han.
I bilen på väg hem från Jämtland kände han lust att måla. Men sen kom han hem och möttes av allt som behövde göras. “Skogen ska röjas, potatisen ska upp, det behöver snyggas till i hundkojorna.” Fast istället för potatisarna och hundkojorna säger Nils potätera och hundköjera med värmländsk dialekt.
Det är mycket som stör och tar fokus från måleriet. “Jag borde bli bättre på det där, att prioritera måleriet.” Han berättar om en utställning som han var på för många år sedan i Göteborg under tiden när han studerade på Konstindustriskolan. “Det var så jävla bra!” Utöver målningarna blev han inspirerad av konstnären Nils Ramhöjs inställning till måleriet. När Nils Ramhöj fick lust att måla så målade han, oavsett var han var, om han så var på fest eller i full gång med något annat.
Nils Forsman tecknade och målade redan som barn. “Jag började väl kladda när jag var liten, det gör väl alla? Jag har alltid varit intresserad av att teckna och måla och modellera. Jag gjorde djur i lera. Ormar och älgar. Och familjens foxterrier Litta. Hon var ettrig som attan.”
När Nils var i tjugoårsåldern hade han sin första utställning. Han ställde ut akvareller med jaktmotiv. Skog, djur, jakt och landsbygd har funnits i hans bildvärld hela tiden. Som tjugoåring målade han både olja och akvarell, det gör han fortfarande även om akvarellen är det han målar mest. Vid ett tillfälle stod han vid en sjö ute i skogen och målade olja vid sin brors stuga i västra Värmland. Han målade klippor och vatten. “Jag kan komma ihåg att det var så jävla gött att måla då.” Han tar en paus och fortsätter. “Det var där man skulle ha fortsatt att bara måla… och struntat i skola och karriär och sånt där.” Jag frågar om han ångrar att han valde en annan väg än att satsa på måleriet. “Jag kan ångra det. Att jag inte målade i tjugo år istället för att dra runt jorden och hålla på med kläder och textilier.”
Nils flyttade till Göteborg och studerade produktdesign på Konstindustriskolan (nuvarande HDK). Efter examen började han jobba med design. Måleriet fick stå tillbaka under den här perioden. Han jobbade, flyttade tillbaka till Värmland, fick två barn, levde villaliv. Han reste mycket och var borta 150 nätter om året. “Jag målade ingenting på tjugo år.” “Det var jäkt jäkt jäkt, från det ena till det andra, allting skulle gå snabbt.” Någon gång då och då när han var på semester tog han med sig lådan med akvarellfärger i hopp om att hitta tid att måla. Men det ledde bara till att han såg den där lådan och blev frustrerad över att det inte blev av.
När han var i 45-årsåldern sa kroppen ifrån. Det hade snurrat för snabbt och Nils behövde ett annat tempo. “Blev du utbränd?” frågar jag. “Ja, det kan man nog säga. Jag tål knappt stress alls efter det där. Hjärnan blir överhettad, jag mår bara skit.” När tempot i livet sänkts och Nils mådde bättre fanns det tid och kraft att plocka upp penslarna igen. Han hade då haft ett uppehåll på tjugo år. Nils deltog i en utställning i Tiomilaskogen som en kompis drog igång. Till den utställningen målade han skogsmaskiner i akvarell. Jag frågar om han var nöjd med akvarellerna som var med på den utställningen. “Nån tyckte jag var ok. Jag har kvar min favorit, det är ingen som har köpt den, det är gegga och hjulspår och en skogsmaskin. Den är rätt fin.”
Nils började måla allt mer. När han och frun separerade flyttade Nils till norra Värmland och huset där han nu bor. Han hade sin första större separatutställning på Sahlströmsgården, där även jag ställde ut under min stipendievistelse. Jag frågar honom hur det var. “Kul! Men det var ju en prövning. Bara att göra det var en prövning.” Utställningen gick bra och många av målningarna såldes. “Det sporrar ju såklart!” Han berättar att han har dubbla känslor kring utställning. “Jag tycker det är väldigt självförhärligande, det är… oftast skitjobbigt faktiskt. Går inte att vara mer förmäten än när man står där. Kolla vad fint jag har målat!” Å andra sidan är det härligt. “Va fan, en vill stå där och sola sig och ha det gött! Det är dubbelt, en vill ju att det ska tas emot bra och att människor ska uppskatta både teknik och bildval.”
Han lockas av skickligheten när det kommer till akvarellmåleri. “Det är som att göra ett trick, att jonglera med en boll… det är något med att lyckas bemästra måleriet.” Han säger att han ofta strävar efter att “få drag i det”, han vill få till det där schvunget i bilderna.
Vi pratar om när måleriet går dåligt. “Det är vedervärdigt! Förfärligt! Jag mår så dåligt så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och att behöva gå och lägga sig och sova efter att måleriet har gått dåligt… Nej usch då ligger man och vrider och vänder sig och vill bara dit igen och ordna till.” Men han har börjat kunna uppskatta pauser, det krävs distans ibland för att se vad bilden behöver.
Den jobbiga känslan som infinner sig när det går dåligt avskräcker honom aldrig från måleriet. Tvärt om. Det väcker en kämpaglöd, näst intill besatthet. “Jag ska! Om en inte lyckas så vill en bara dit…” Han berättar om porträtten i akvarell som han ägnat sig åt i några månader. Där brottas han ibland med att få till vissa kulörer och hur han ska förhålla sig till det. “Jag når ju fan inte… Ska jag orka vara i det och bortse från att det inte blir som jag vill och acceptera det?” Han berättar om porträttet av barnbarnet Klara som han målar på just nu. Där finns en nyans som han omöjligt får till. Han blandade ockra, kadmiumröd och cyan hela dagen igår utan att nå fram. “Jag kan brottas med det där. Men det är väl sånt man skulle behöva gå målarskola för att lära sig.”
Jag frågar vilken akvarell han är mest nöjd med. “Går det att säga det?” undrar jag. Han säger att det inte går att svara. Det är alltid någonting som han skulle ha kunnat göra annorlunda. Han har lätt att fastna i det. Det kan vara skönt när man går ifrån och kommer tillbaka och liksom har glömt problemet lite, då kan han vara nöjd. Den bästa känslan är när han kämpat med något och det släpper. “Vart fan är det det sitter brukar jag tänka och så gör jag något ytterst litet och plötsligt… Woops där kom det fram!”
Nils ogillar när måleriet blir för petigt. Det ska finnas en friskhet och ett mod i både penseldrag och färg. Det är en utmaning att få till den här friskheten i porträtten. “Dom här jävla porträtten… Man lägger på färg och ser att jösses vad kraftigt det blev och så späder man ut och så blir det ingenting istället.”
I perioder målar han nästan inget för att sen måla intensivt under en tid. Han beskriver känslan när han är igång i ateljén och känner kreativiteten och skaparlusten flöda. “Det brinner i kroppen! Och så blir jag vansinnigt frustrerad för att jag måste åka och handla eller gå med hundarna.”
Han skrattar. Jag med. Jag känner igen känslan. När vi sågs i Utterbyn följde jag med honom ut på en promenad i skogen bakom hans hus med de tre jakthundarna. Han hade hundarnas linor fästa i ett höftbälte. Crut, Assar och Karaj drog åt olika håll. “Skärp er nu!“ skrek Nils med en ton i rösten jag inte hört förut. “Nä fan, jag orkar inte med dom, vi går hem” sa han efter en stund och vi vände tillbaka mot huset.
“Varför målar du?” frågar jag. “Varför äter man?” svarar han. Han funderar en stund och fortsätter: “Det är utmaningen i det som drar. Jag vill se om jag klarar av det. Jag kommer aldrig att bli fotbollsproffs eller slå en frivolt, men det här kanske kan nå någonstans i alla fall, någon slags höjd.” Han vill elitträna. Pressa sig. “Fy fan vad papper jag har slängt i pannan längs vägen!”
Nils har haft ett antal utställningar genom åren. Främst i Värmland och Norge men även på andra platser. Han berättar om en utställning på Rovdjurscentret “De 5 stora” i Järvsö. Han visade akvareller föreställande skog och djur. Efteråt skrev en skribent i den lokala tidningen en recension som på det stora hela var positiv. Recensionen avslutades med slutklämmen: “Älgen på myren var också med.” Det störde att hon var tvungen att trycka till honom i slutet. Samtidigt brydde han sig inte så mycket om det, utan tyckte att det sade mest om skribenten. “Jag tycker snarare att hon visade sig okunnig. Älgar är på myrar, jag sitter på pass, det händer att en älg kommer ut vid någon myrhals… Det är min värld och inte konstigare än så.” Jag funderar vidare på hötorgskonst. Katt i spånkorg. Fiskargubbe. Älg i solnedgång. Jag frågar vidare om han ändå förhåller sig till hötorgskonst på något vis när han målar en älg på en myr. Han säger att han inte gör det, han är trygg med att hans målningar är något annat.
För tillfället har Nils ingen utställning inplanerad. Han hade gärna haft en om 1-1,5 år. “Det kanske kommer eller så kommer det inte – en sak vet jag och det är att jag ska måla i alla fall.”
“Ska du söka till Liljevalchs förresten, det är deadline nu i oktober?” frågar jag. Han skrattar till. “Ja, älgen på myren borde jag kanske söka med.”
Jag får ofta frågan om jag målar på heltid och kan tycka att frågan är tröttsam. Nu ställer jag ändå samma fråga till Nils. “Heltid? Vad är det? Om det är åtta timmar om dygnet så nej. Jag skulle aldrig klara det, det är för komplicerat för hjärnan, det blir too much.”
Jag frågar vad som inspirerar och han säger att han blev inspirerad av att träffa mig. Samtal med någon som gör samma sak är inspirerande. Vårt samtal närmar sig sitt slut. Vi har pratat i en timme och nio minuter. “Jag blev faktiskt inspirerad att måla av vårt samtal!” säger han. “Jag med”, säger jag. “Måla på och ha det gött!” avslutar han innan vi lägger på.
När vi lagt på blir jag sittande och funderar över vad som egentligen menas med ordet “elitträning”, som Nils nämnde i förbifarten. Jag googlar och läser att elitträning syftar till att nå ”högsta möjliga prestationsförmåga”. Det är tre delar som ingår: resultat, kapacitet och insats. Resultat är ett mått på placering i jämförelse med andra. Kapacitet hos en individ kan mätas i ett labb. Ingen elitaktiv har nått toppresultat utan betydande insats. Kost, sömn och återhämtning är viktigt. “Alla kan inte nå sin dröm att bli fotbollsproffs”, står det. “Antingen är man inte tillräckligt bra, har otur eller tappar intresset. En annan sak som kan förhindra är skador, t.ex. korsbandsskador.”
Hoppas att Nils knä slutar göra ont snart och att jag slutar vakna klockan halv fyra varje morgon.
