På morgonens hundpromenad vände både jag och Rune blicken uppåt. Mitt på fotbollsplanen blev vi stående och tittade på skatorna som flög över villaområdet. I kvarterets högsta björk satt tre fåglar och bräkte högljutt. En klunga skator landade i kastanjen intill cykelbanan. Luften full av småprat, skrik, sång, skall. Ovanför fotbollsmålet jagade två skator varandra, de dök och steg. En mås seglade stilla genom kaoset. Himlen var vit, världen på marken var grå. Nere i gråvädret var det bara jag och Rune. Där uppe i ljuset var det liv och dans. Är det alltid så mycket fåglar? Har jag inte tittat uppåt förut?