Halv nio igår kväll sa jag godnatt till barnen och drog mig tillbaka till ateljén. Jag rev ett stort pappersark i sexton bitar och började måla två akvareller samtidigt, i samma format som målningen jag gjorde på lunchrasten tidigare under dagen. Små ögonblicksbilder från februaridagar som passerat. Surhålet bakom bondgården. Kalhygget vid Månsgården.
Utanför fönstret föll vinterns sista snö. En granne i varselväst passerade. Inne i ateljén spelade jag hög musik, nynnade med till Stora lån och litet barn. Jag stod upp och målade. Det blir bättre då, mer fart i penseldragen. Inget slätstruket duttande. Jag penslade fram trädstammarna i Tegaskogen och tänkte inte på något annat än att få ljuset på rätt ställe.
Vid ett tillfälle gick jag in till min mans arbetsrum och visade mina akvareller. “Jag tänker på Ukraina när jag ser de där hjulspåren” sa han.
Klockan elva torkade jag av penslarna, slog av musiken och släckte lampan. Jag tittade till barnen. En sov på tvären i sin säng, med fötterna hängande utanför. Vrida till och stoppa om och stryka över kinden. Jag släckte jordgloben som lyste i andra barnrummet. När jag kom till min säng upptäckte jag ett paket flingsalt på mitt nattduksbord, någon hade suttit i min säng och ätit salt. Jag viftade flingorna ur sängen och kröp ner.
Snöflingor och saltflingor!