Skip to main content
Category

Det nya livet

Nytt tak, nya trädtoppar

By Det nya livet Inga kommentarer

Det är min fjärde vecka utan barnen. När de är här är det ordning. Jag fixar frukost kvart över sex, kokar ägg, går med dom till bussen i morgonsolen, jag hämtar, skjutsar till kompis, skjutsar till Kongahälla för att köpa musmatta, jag lagar pasta carbonara halv sex, vi går hundpromenad tillsammans, vi åker och badar, ett barn klättrar i tallen medan jag klipper gräset, jag borstar tänder, sveper om handduk efter dusch, kammar hår, läser högt på kvällen ur Warriors ett. För veckorna då jag är ensam finns inget recept än. Noll rutin. Inget bekant. Jag vet inte hur en kväll ser ut. Jag uppfinner nytt varje dag. Går nya grusvägar. Lägger mig vid ny tid. Hejar på nya grannar. Äter ny mat. Sitter på en ny altan och ser solen gå ner bakom nya trädtoppar. Stirrar upp i ett nytt tak när jag vaknar. Jag glömmer middag. Jag glömmer att gå och lägga mig. Jag glömmer att gå ut med Rune så till den grad att han skiter på parketten i Veras rum.

Nyss såg jag mig omkring och tänkte att jaha, det är så här en torsdagskväll i juni är. Nummer fyra med kyckling från Thaimatstället tio minuter bort, öppen altandörr, fågelkvitter och ljudet från vinden i trädkronorna utanför. Rune sover på soffan, jag sitter vid köksbordet och skriver. Hur timmarna som följer ser ut vet jag inte. Rune behöver ut en gång till, tack och lov, i övrigt krävs inget av mig innan jag går och lägger mig. Och det är ofantligt ovant.

Imorgon ska jag fira midsommar utan barnen. Jag undrar hur man gör det. En vän har hört av sig och kommer hit. Sover här från fredag till lördag. “Jag fixar enkel midsommarlunch med jordgubbar efter och så bakar jag pizza på kvällen” meddelade hon i ett sms.

Om en hund och en trädgårdssoffa och Algot

By Det nya livet Inga kommentarer

Det är den 21 juni och det regnar för första gången den här sommaren. Genom köksfönstret ser jag ett rådjur. Det står mitt på åkern, blickstilla, och glor förvånat. Den ser chockad ut över att solen försvann. Kunde den göra det? Jag hade glömt.

I den nya bäddsoffan i vardagsrummet ligger Rune och sover. Han sträcker ut sig, inte på filten som jag lagt ut som skydd utan bredvid, rakt på sofftyget. Rune är mer långhårig än han någonsin varit. Det är jag med. “Du behöver klippa klorna på honom också”, sa Algot sist jag hämtade Rune där. “Och så måste du se till att han slutar skälla och kasta sig efter cyklister, det kan bli farligt.”

En sak jag lärt mig under den här våren och skilsmässan är att det finns hjälp att få på oväntat håll. Algot är 83 år och har varit min granne under de senaste nio åren, fram till att jag flyttade från villaområdet den första maj. Vi brukade byta några ord när vi stötte på varann men mer än så hade vi inte haft med varandra att göra. En eftermiddag i april stod jag på min uppfart när Algot promenerade förbi. “Hur är läget?”, frågade han över ligusterhäcken. Jag sa precis som det var vilket var “Inte bra” och så började jag gråta. Samtalet slutade med att Algot erbjöd sig att passa Rune när det behövs.

Min släkt bor i Umeå. Umeå har aldrig varit längre bort än senaste halvåret. Vad ni än gör och om ni kan välja, bygg inte upp ett liv långt ifrån er plats. Det är inte naturligt. Gör det inte! När föräldrar, syskon och släkt är hundra mil bort är det extra tacksamt att upptäcka att det finns människor runt omkring som vill hjälpa och finnas där.

En dag frågade jag Algot om råd om min trasiga trädgårdssoffa. Är den värd att spara? Ska jag byta brädorna? “Jag fixar den åt dig”, sa Algot direkt. Tre dagar senare stod trädgårdssoffan i Algots garage, lagad och hel och med utbytta nya brädor. Jag blev rörd och tackade så mycket. “Äsch”, grymtade Algot. “Och du får måla den själv.” 

Nu står soffan på min uteplats under tak och väntar på färg. Jag har inte bestämt var den ska stå sen. Kanske får den vara i den lilla skogsdungen bland tallarna. Eller vid västra husgaveln. En sak vet jag och det är att jag kommer att bli glad varje gång jag ser den soffan, för den är symbolen för oväntad hjälp när jag behövde det som mest.