Skip to main content

Ta fart

By Vardagsbetraktelser Inga kommentarer
Stigen, akvarell 2022

Det är en av de där varma dagarna i slutet på sommarlovet. Vi har gömt oss för hettan inomhus men nu har molnen dragit in över Ytterby och temperaturen sjunkit några grader.  Jag och barnen bestämmer oss för att ta en cykeltur. Vi följer cykelbanan genom skogen. Skuggan är sval och det fläktar när vi höjer farten. “Kan vi stanna här en stund?” ropar åttaåringen när vi passerar lekplatsen. Vi parkerar cyklarna och jag sätter mig på en bänk under ett kastanjeträd.  Det är sällan jag är på lekplatsen numera. Förut var jag här jämt. 

Mina barn går ett varv runt sandlådan, puttar till en gunga, springer uppför trappan till rutschkanan och åker ner. Sedan lämnar de lekplatsen och försvinner in i skogen bredvid. Jag sitter kvar ensam. Vid gungorna står en mamma med frissigt hår och foträta sandaler. Hon gungar outtröttligt en tvååring i solhatt. Mamman har blå t-shirt och beigea shorts, sonen har beige t-shirt och blå shorts. Då och då slänger hon en blick ner i vagnen som står parkerad till höger om henne. Mamman ger fart och håller takten. Pojken sjunger. Hon kan gunga honom hur länge som helst.

Plötsligt brakar det till från skogen och mina barn dyker upp på lekplatsen igen. “Kan du ta fart mamma?” ropar min dotter. Hon har satt sig på en gunga och väntar på mig. Hennes fötter släpar i sanden. Jag vet att hon kan ta fart själv. Hon brukar gunga väggen och klockan. Jag har sett henne släppa taget högst upp och slänga sig ut i sanden. “Ja, jag kan ta fart”, säger jag och går bort till gungorna.

Efteråt vill barnen visa ett fort som dom har byggt tidigare i år med sina kompisar. Vi följer en skogsstig upp på en höjd. “Här är det!” säger dom och slår ut med armarna mot en glänta och en samling pinnar. Efter en stunds tystnad frågar tolvåringen trevande: “Är det ett fort eller bara några pinnar i en hög?”. Jag säger att det utan tvekan är ett fort.

Stipendium och Värmland nästa

By Målarlivet Inga kommentarer

Slutet av sommarlovet närmar sig. När min dotter har en kompis som sover över hör jag dom viska i augustimörkret. ”Ska vi prata om 3:an? Vad ska du ha för pennfack?”

Nästa vecka börjar barnen skolan och det blir vardag för resten av familjen. För min del väntar något annat. Jag ska till Värmland och måla. Jag har fått ett vistelsestipendium som innebär att jag ska vara tre veckor på Sahlströmsgården utanför Torsby. Tre veckor med fullt fokus på måleriet i en för mig ny miljö. Jag ser fram emot att inspireras av platsen och nya möten, att komma ifrån dagliga rutiner, att vara ensam.

Funderingarna är många. Vad kommer jag att måla? Hur blir det att måla på en ny plats? Hur är det att ha mer tid för måleriet än jag vanligtvis har och inte avbrytas av vardagliga måsten? Hur kommer det att kännas att vara utan familjen? Hur mycket värmländsk skog hinner man måla på tre veckor? Liknar den värmländska naturen Västerbotten? Kommer Barbro att hälsa på mig?

Tidigare idag skickade jag ett sms till min man som är inne i Göteborg idag och jobbar. Baby kan du köpa några tuber akvarellfärg på vägen hem? Som om mitt lager av oöppnade färgtuber inte skulle räcka under min Värmlandsvistelse. Det gör dom nog, tyvärr. Det är som när jag gick på semester och lade en lapp med mitt lösenord på tangentbordet och slog ihop laptopen. När jag fyra veckor senare öppnade datorn såg jag lappen och tänkte att det var näpet och aningslöst att jag trott att jag skulle glömma det. Lösenordet satt kvar i fingrarna. Fyra veckor går fort. Tre veckor ännu snabbare.

Under min tid i Värmland kommer jag att ställa ut mina akvareller på Sahlströmsgården från den 27 augusti till den 7 september.

Fattar inte hur du hinner måla så mycket

By Målarlivet 2 Comments

Då och då får jag den kommentaren. “Jag fattar inte hur du hinner måla så mycket!” Jag kan förstå det. Jag jobbar med annat fyra dagar i veckan. Jag har två barn. Jag har hus. Jag har hund. Och jag målar många timmar varje vecka. 

När någon förundras över att jag hinner måla mycket brukar jag tänka på allt det jag inte gör. Häcken runt vår tomt är inte prydligt klippt som grannarnas. Utanför ateljéfönstret står en tistel som vuxit sig snart två meter hög. Jag går inte till frisören. Jag putsar inte fönstren. Jag fixar inte blomarrangemang i krukor utanför ytterdörren. Jag går inte på högintensiva cardio-pass på STC. Jag är ingen fotbollsmamma. Jag tackar nej till AW:s jag inte vill gå på. Jag köper inte nya kläder. Jag går inte på stan. Jag träffar sällan kompisar. Jag reser inte. Jag tapetserar inte om den roströda fondväggen i köket. Jag väljer inte blandare och kakel och styr upp en badrumsrenovering. 

Därmed inte sagt att jag lägger all ledig tid på att måla. Mest gör jag annat. Jag lagar mat, jag går i skogen, jag pratar med min pappa och syster i telefon, jag går skrivarkurs, jag joggar, jag nattar och lyssnar och tvättar och fixar matsäck och tar cykelturer. Men jag är vaksam med tiden, jag prioriterar måleriet och ser till att det får plats. Det ska tilläggas att mina barn börjar bli stora och är i skolåldern; det gör skillnad.

Nu ska jag måla en stund istället för att dammsuga köket!

Målaronsdag i semestertid

By Målarlivet Inga kommentarer

Det är första onsdagen i augusti. I kalendern på köksväggen har blomman bytts från julis gullviva till växten kardborre. Onsdag är den dag när jag är ledig från mitt vanliga jobb för att måla. Idag är det semester och barnen är hemma men jag ska försöka ha målaronsdag ändå. När jag kommer till ateljén doppar jag av misstag penseln i kaffet det första jag gör. Jag är grötig i huvudet, låg. Vad petigt det blir! Vad meningslöst det är! Varför målar jag grönt?

Jag målar vidare ändå. Jag fortsätter med min akvarell bestående av små bilder. Jag fyller i de tomma rutorna en efter en. Ladugården i kurvan, kalhygget. Det börjar gå bättre. Jag får upp farten. Höjer musiken i ateljén. Med jämna mellanrum tittar barnen in. Får vi baka chokladbollar? Jajamän! Får vi bygga världens största koja i vardagsrummet? Ja! Får vi ta kartonger från garaget och göra ett rymdskepp? Kör! Var finns det mer lim till limpistolen?

När klockan är fyra är målningen klar. Alla de elva små bilderna är på plats. Till och med det gulbruna huset som jag skjutit på av uppenbar anledning och målade sist. “Det här är det bästa som finns!” säger jag till Martin när han kikar in. Jag stänger dörren till ateljén och tar hand om disken i köket. En stund senare går jag en promenad. Vid vägskälet till Stället slår det mig att jag knäppt med fingrarna till musiken i två kilometer.

Allt jag lärt mig om änder

By Vardag 2 Comments

“Jag känner inte igen dig när du skriver” säger min kompis efter att ha läst en av mina texter. Det kan jag förstå. När jag skriver blir det självupptaget, meningslöst, knäppt, vemodigt, gnälligt, bittert, dramatiskt, töntigt, tråkigt, trevande. När jag pratar är jag trevlig. 

Nu till något annat och aktuellt: änder.

Innan igår visste jag en sak om änder: gräsand är grön. Nu vet jag att det finns simänder och dykänder. Simänder håller sig på grunt vatten där de kan nå botten bara genom att tippa framåt. De doppar huvudet och äter vegetariskt. Dykänder ger sig ut på djupt vatten och jagar fisk och musslor. Men dykanden kräver startsträcka för att flyga, den springer på vattnet tills vingarna bär. Simanden lyfter smidigt nästan rätt upp.

Och sen har vi bläsanden! Häckar på tajgan och struttar runt i praktdräkt på vinterhalvåret. Sedan ruggar den bort vingpennorna och förlorar flygförmågan och är då kamouflerad för att inte synas innan vingarna fungerar igen. Så smart! Status i världen: livskraftig. Status i Sverige: sårbar.

Tundra och tajga! Rugga och häcka! Strimma och bläs!

Det var dagens inlägg om grunt och djupt vatten och startsträckor och flygförmåga och änder.

Ullas muff, ulvars tjut

By Latikberg Inga kommentarer

Den 24 juli förra året gick jag runt byn. Solen stod lågt och fasaderna på södra glödde i kvällssolen. Blå berg långt borta och rallarrosor på lägdorna. Det luktade nyslaget hö. Björkarna vid gammkonsum kastade långa skuggor. Jag tänkte på alla gånger jag gått runt byn. Det var det man gjorde. “Ska vi gå runt byn?” 

När vi gick förbi gammskolan hängde nyckeln i dörren. “Får vi verkligen gå in här mamma?” frågade Vera. Jag vred om nyckeln, det gick lätt, vi gick in. Jag letade efter kroken i korridoren med mammas namn under, men namnen i blyerts var borta. Solen hittade in genom de höga fönstren. Vi gick runt, tysta och varsamma. Bredvid kaminen stod en affisch som visade andnings- och cirkulationsapparaten. Artär ven hårkärl. Röda blodkroppar förstorade 5000 gånger. Lilla kretsloppet och stora kretsloppet. Så här flyter blodet! 

Jag läste skolplanscherna på väggarna:

Såpa, lapa, tåla, vela. 

Ivar såg en hjord hjortar. Havet är rikt på valdjur. Har du kvar din vassa lie?

o-död-lig

fyr-si-dig

i-hå-lig

o-syn-lig

när-va-ro

Ullas muff. Ulvars tjut. Yvs icke! Var god!

På en vägg satt en hylla med böcker, jag gick fram och läste titlarna. Gå för långt, Döden på dig väntar, Vänta dig ingen nåd, Du är redan dömd, Aldrig en lugn stund.

Jag tänkte på brevet jag hittat tidigare den våren där mamma ritat ut skolsalen och vem som satt i vilken bänk i april 1955. Det var alltså här hon satt. Just precis här i nordöstra hörnet av rummet. Brevet hade hon skickat till sin brevvän i Småland när hon var tio år. Här står orgeln! skrev hon. Här är bokhyllan! Här är kaminen och vedlådan! Här sitter Hans Lidberg och Gunnar Ångqvist och Erold A och Sune G och Karin F och Ingrid och Åsa och här sitter jag. Ethel är lärare i folkskolan och Augusta i småskolan och den bästa bok jag läst är Gåvan från djungeln. 

Jag visste det inte då men den där julipromenaden blev min sista promenad runt byn. Några veckor senare skulle pappa sälja huset i Latikberg. Senaste dagarna har jag målat motiv från den där kvällspromenaden intill varandra på ett stort ark. Ebbas, lagårn bortanför Oskars, korsningen där grusvägen går ner mot Bomsjön.

Julidagar och stillsamma utsvävningar

By Vardag Inga kommentarer

Så går dagarna i juli. Igår slog vädret om och temperaturen sjönk med tio grader. “Vart tog sommaren vägen?” frågade grannen när vi möttes nere vid älven och jag log som svar och sa inget men tänkte att den är precis här. Grå himmel och nitton grader. Rune framför mig på grusvägen. Duggregn mot benen. 

Jag har slut på papper och i väntan på nytt målar jag på baksidor och spillbitar och papper med färgstänk. Det är fritt och kravlöst. Ska ändå inte blir något. Jag har målat andra motiv än jag brukar måla, hav och fä och folk. Det är lika delar spännande och påfrestande (av den enkla anledningen att det ofta blir fult). I förrgår, medan det fortfarande var hett ute, stängde jag in mig i ateljén, drog för gardinerna och målade av en trave böcker. Kände mig fånigt rebellisk när jag målade flödigt och struntade i att vänta på att färgen torkade. Jag lät konturerna bli skakiga och “Vilhelminaborna del 2” bli citrongul. 

Jag kollar vädret i Latikberg fast vi inte ska dit. Med undantag för ett år under pandemin har jag åkt dit varje sommar. Men nu är det slut på det. 16 grader i Latikberg idag, føles som 16, det blir opphold neste 90 minutter. Om tre dagar är det mammas födelsedag, väderappen säger att det ska regna kraftigt och solen ska gå ner bakom Bomsjöberget kl 22:22. Jag kan inte minnas att vi någonsin firade hennes födelsedag någon annanstans än i Latikberg. Men vem vet, minnet är opålitligt, och inte kan jag fråga mamma och inte kan jag fråga pappa men vad spelar det för roll.

Få färg

By Vardag Inga kommentarer

Semesterns andra måndag. Det regnar ute. På tvättlinan i trädgården hänger tre blöta handdukar. De får hänga kvar, imorgon ska det bli nästan trettio grader igen, de lär torka. Igår kväll när jag gick förbi grannens trädgård bytte vi några ord över tujahäcken. Hon sa att jag hade fått färg. 

När jag åt frukost bläddrade jag i ett nummer av Provins. Det är en litterär tidskrift med koppling till Norrland och innehåller noveller med titlar som ”Gammpajk” och ”Bara lite jord”. Martin sneglade mot tidningen. “Nog tror jag att dom har tagit i från tårna med typsnittet. Ena uppslaget inga marginaler alls och på nästa uppslag en decimeter.” Hans kommentar fick mig att minnas skolbiblioteket på Dragonskolan 1998. Jag gick första året på gymnasiet och hade börjat gilla text. Under en håltimme gick jag in på biblioteket, bläddrade bland tidningarna och letade efter en tidning som hette Ponton. Jag hade trillat över ett exemplar inne på stadsbiblioteket tidigare, det var en litterär tidskrift för unga, den hade känts främmande men lockande. När jag inte hittade vad jag sökte i tidningshyllan gick jag fram till bibliotekarien och frågade om de hade tidningen Ponton. Efter en stunds tystnad skrattade hon. Ponton! Du menar Pontååån! Vet du inte vad pontååån är? Ponton – det låter som ett hundnamn! Jag hade betonat ordet fel, på första stavelsen istället för andra, och inte vetat att ponton är en flytande plattform, så skämmigt!

Idag ska jag beställa färg. Jag har slut på gult och det går inte så jag ska beställa tuber med Quinacridone gold, Raw sienna och New gamboge. Hur kan allt gult ta slut samtidigt?

Skogsby serenad

By Vardag Inga kommentarer

Jag har varit på Öland. Det var första gången jag var tillbaka på ön sedan jag gick konstskola där för femton år sedan. Nu återvände jag med en familj i släptåg. På väg tillbaka från en utflykt till öns södra spets passerade vi Skogsby. Vi svängde in på den tomma parkeringen vid skolan för ett kort stopp. Huset med ateljéerna var borta, istället var det nya byggnader i tegel. Stora glaspartier. Orangea utemöbler i långa rader. Var var biblioteket egentligen? Rektorsexpeditionen där jag gick in första dagen? Var det den här stigen jag gick varje morgon från mitt rum till matsalen? Låg C-huset åt det där hållet? I cykelstället längs husväggen stod tjugo likadana cyklar. “Titta! Alla har likadana cyklar här!” ropade Vera förundrat. Luften var het och tung, solen brände, Nils klev i illaluktande sörja på en av de asfalterade stigarna, Rune drog i kopplet och flämtade.

En dag senare stannade vi till på Ölands museum i Himmelsberga. Rune och Martin satt i skuggan utanför medan jag och barnen tittade på utställningarna. På en vägg i konsthallen hängde fem fina små målningar av Maria Jonsson som gick i min klass på konstskolan, jag kände igen hennes akvareller direkt.

Prassligt papper och knallröd färg

By Akvarelltips Inga kommentarer

Vissa dagar har jag ingen lust att måla. Viljan finns men också motståndet. Då finns det några saker jag brukar ta till för att komma igång: 

Variation! Jag bryter av mot det jag målat innan. Målar stort istället för litet. Låter färgen flöda om jag tidigare målat noggrant. Höjer tempot. Byter pensel och papper; målar med min sju centimeter breda pensel på tunt prassligt papper istället för det tjocka pappret från Arches. Det blir som traditionen att servera en sked sorbet mellan maträtterna för att rensa smaklökarna. Jag får en nystart. 

Fortsätt på ett bekant spår! När jag har en halvfärdig akvarell igång i ateljén är det sällan svårt att måla vidare. Jag vet vad jag ska göra. Om bordet däremot är tomt kan det vara svårt att komma igång. Då brukar jag ibland fortsätta på ett bekant spår. Jag har till exempel min svartvita serie “Hus och horisonter”. Jag brukar börja med att måla en sådan akvarell, i samma format som alltid och med enbart Neutral tint. Och där någonstans, när målningen är klar och färgen torkar, har jag fått upp ångan. 

Måla samma motiv! En annan sak som fungerar för mig är att måla samma motiv som jag målat förut. Stå kvar istället för att jäkta vidare. Kanske inte något för alla, men mig passar det. Det finns en tjärn som jag har målat fyrtio gånger. Det är vilsamt och spännande samtidigt att stå kvar. 

Våga nytt! Ibland krävs det att jag målar något nytt för att komma vidare. Och det är inte alltid stora utsvävningar som behövs. Förra veckan målade jag en liten knallröd målning, med en nyinköpt tub “Light red” som jag aldrig provat förut. Jag målade också inomhusmiljö, vilket jag sällan gör. Och det var det som krävdes, att pensla fram en bokhylla vid ett soligt fönster, för att jag skulle få feeling.